det hände något underligt på bussen idag. såhär var det.... jag hade precis skalat en apelsin (den var juvlig) och skalet la jag i knät. när det var våran tur att gå av bussen så låter det som en duns i marken. inget mer med de tänkte vi och gick vidare. det är först när vi kliver av bussen som jag reagerar. dunsen i marken var ingen vanlig duns utan det var min underbara älskad av alla, min högra hand, min bästa leksak, min SNUTTEGULLEBEBIS, min mobil ??! jag försöker för jäves få stopp på bussen....
jag fäller en tår lite snabbt sen får jag min superduper ide. jag går över till andra sidan och väntar vid busshållsplatsen. då kommer samma buss och vi kliver på den. vi går till sätet med apelsinskal och där, under lite grus och snö och lite tidningar på de, så ligger min bästis och vilar sej. fjuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuh!



rädda min bebis, död eller levande !

tack och hej -varför vill alla vara mej? :)